SITREP från NDC i Rom

Klockan är halv sju och jag har just kommit hem. Det är en strålande eftermiddag och solen står fortfarande högt på en molnfri himmel. Men på eftermiddagen når solen inte ner den lilla täppan utanför min lägenhet. Det måste blåsa sydligt för passagerarplanen passera rakt över mig på några hundra fots höjd för att landa på bana 16R på Fiumicinoflygplatsen.

NDC:s huvudnummer är The Senior Course. Ett åttiotal elever från medlemsländerna går en påkostad kurs i knappt sex månader. De har sina familjer med sig. De ges en rad föreläsningar av en rad framstående militärer, diplomater och akademiker. De åker på tre styckern tiodagars "field trips" då de besöker olika myndigheter i Europa, Ryssland, och Nordamerika. De har det bra.

Denna vecka är de på sin andra fieldtrip i Bryssel, Kanada och USA så det är ganska lungt på skolan. Och under detta lugn passar skolan på att genomföra sitt riktiga paradnummer: GFOAC - The Generals, Flag Officers and Ambassadors' Course. Den är bara en vecka lång men deltagarmässigt och föreläsarmässigt är den flera snäpp värre. Deltagarnas (de är bara ett drygt trettiotal) dignitet utmärks av den high profile eskort som transporterar dem mellan skolan och hotellet, med motorcyklar, Carabinieri och blåljus. Nivån på föreläsningar kan illustreras av eftermiddagen. På videolänk pratade NATO's senior civilian representative i Afghanistan, Simon Gass, öppenhjärtligt om transmissionen, vad han personligen gladdes åt och vad som höll honom vaken om nätterna, samt svarade på frågor från amerikanska och irakiska generaler. Det var sannerligen fascinerande. Och imorgon är det dags för David Petreaus. Han är planerad att komma personligen men det verkar som att han har blivit tvungen att stanna kvar i Afghanistan så man försöker få till ytterliggare en VTC.

På arbetsfronten går det framåt. Mitt huvudpapper heter just nu "Taking an alternative look at NATO and strategic comunication". Min avsikt är att ge mig på SC som nu växer som NCW och NBF gjorde för några år sedan - med oförklarlig kraft och utan särskild eftertanke (Vad blev det förresten av de där CD-skivorna med designregler som skulle vara produkten av resan längs vägen där tusen blommor skulle blomma?). Jag påstår att vi har väldigt lätt att namnge begreppen innan vi funderar på vad dom skall betyda. Jag tänkte bidra genom att försöka sammanfatta hur vi pratar om SC idag, prata om liknande verkamheter/processer/fenomen i andra delar av världen (till exempel public diplomacy och marketing/branding), presentera alternativa, mindre uråldriga sätt att se på kommunikation, och antyda vad ett sådant synsätt kan ha för konsekvenser för SC, och då särskilt avseende NATO. Min chef kallar det för ett "What If-paper".

Men just nu har jag gjort en liten paus i det arbetet. Jag vet att chefen vill att vi sticker ut hakan och ämnar förslag på "produkter" som NATO:s beslutsfattare kan ha nytta av, så i förra veckan föreslog jag att vi skulle fundera över vad skeendena i Mellanöstern och Nordafrika (MENA) kan betyda för terrorismen. Idén kom när jag tittade på det vämjeliga FOX News där en välfriserad presentatör (det var nog ingen journalist) frågade någon säkerhetspolitisk expert om de arabiska revoltionerna skulle innebära ökad risk för terrorism mot USA. Det är ju ingen märklig fråga med tanke på hur många amerikaner ser på sådan terrorism, men att den ugångspunkten så ofta befinner sig i centrum när det pratas om händelserna i MENA kan ju vara problematisk. Det kan ju vara så att vad som händer med al-Qaeda i detta sammanhang är realtivt oviktigt för amerikansk och internationell säkerhet i förhållande till själva revolterna. Och sen tyckte jag att farhågan var lite ologisk. Varför skulle en folklig (om den nu är det) resning som åstadkommer mer med fredliga medel på några veckor än vad terroristerna har gjort på tre decennier låta processen kidnappas? Och varför skulle de, om de är ute efter rättvisa och jämlikhet, vilja ersätta sekulär diktatur med religiös diktatur?

Jag fick inte ihop det där och jag kände att jag visste för lite om det. Så jag presenterade min idé för chefen. Han hade dagarna innan läst en op-ed på ämnet i Herald Tribune och högg direkt. Och hans intresse avtog inte efter bin Ladens frånfälle i måndags. Så jag fick i uppgift att börja på ett kort paper som jag lämna in idag och som avdelningen skall diskutera på fredag. Om det blir bra och relevant kan det kan publiceras. Just nu kallar jag det "Islamist extremism and terorism in the post-Islamist era". Det låter som en titel för en hel bok vilket antyder att titelnär förbred.

Det vore kul om det kunde släppas som ett NDC Research Paper. I så fall hojtar jag till. Framförallt skulle det vara spännande att se vad reaktionerna blir i såfall. Jag menar, med tanke på de angrepp man utsattes för (men även goda argument, skall erkännas) när man stack ut hakan om synen på det muslimska brödraskapet på en lite doktorandblogg,så undrar jag vad som händer om man skriver kontroversiellt i egenskap av NATO... :-)

Lev väl.

Rutin

Efter en och en halv vecka börjar det bli rutin. Jag behöver inte längre ha kartan till hands för att ta mig fram, och jag vet hur man utnyttjar kollektivtrafiken på ett ganska effektivt sätt.

Dagarna ser likadana ut. Klockan ringer 6. Upp vid 6.30. Lämnar lägenheten 7. Promenad, buss, tunnelbana och school shuttle. På jobbet 8. Jobba, lunch, jobba till 4, 5 så där. Hemma innan 7, träna till 8. Läsning, matlagning, och dvd. Går och lägger mig mellan 11 och 12.

Även arbetet har fått rutinkaraktär, och de där vanliga bekymren som man alltid upplever finns även här. Min chef och handledare har kommenterat mitt första utkast till projektplan och det står nu klart att han inte gillar "det akademiska" utan föredrar "political consulting" som han säger. Jag gjorde väl inte omsvängningen tillräckligt snabbt utan råkade få med några formuleringar som lät lite för vetenskapliga för Doktorns smak. Jag använde bland annat ordet "teori" vilket tydligen orsakade rysningar.

Fast den inställninngen gör mig lite förbannad. Om en institution som NATOs försvarshögskola håller sig med en forskningsavdelning som skall producera policyråd, och den avdelningen fylls med disputerade forskare från medlemsländerna, så skall väl policyråden produceras på ett sätt som tar tillvara det som forskarna är utbildade för? Mitt projektförslag gick ut på att ta en kritisk titt på det hypade begreppet strategic communnication genom att ifrågasätta dess syn på vad organisatorisk kommunikation är. Det finns nämnligen omfattande forskning på området, och det jag som akademiker skulle kunna bidra med policymässigt är att hämta saker ur forskningen och göra den användbar i den praktiska, operationella världen. Eller som Alexander George skulle ha uttryckt det - to bridge the gap. Att samla en massa forskarutbildade personer för att bara skriva saker som ger uppmärksamhet inom NATO verkar lite over kill.

Strategic communication som begrepp beter sig ungefär på samma sätt som liknande påhitt har gjort förr. Nätverksbaserat försvar. RMA. Comprehensive approach. Center of Gravity. Försvarsvärlden har ett märkligt sätt att hitta på sköna grejer som sedan kan haussas upp till orimliga proportioner utan att kritiskt ifrågasättas. Det säger något om kulturen. Fanns det överhuvudtaget en hörbar kritik av NBF? Det enda jag minns var den grupp människor som struntade i svärmeriet och i tystnad utvecklade system på det sätt de begrep sig på, trots att de avlövades ekonomiskt för att finansiera "resan längs vägen där tusen blommor blommar".

Hur som helst, mitt paper skall kritiskt ifrågsätta begreppet, på ett tillräckligt enkelt sätt för att inte avskräcka akademifobiska läsare. Det blir en utmaning.

Italiensk familjelunch och Ostia Antica

I lördags var jag inbjuden på lunch till min hyresvärdinnas familj i Fregene, en tillbakalutad badort rakt väster ut från Rom.

Huresvärdinnan är svensk, hennes man italienare, och deras två barn italienare med vissa svenska inslag.

Min lilla resehandbok hade sagt mig att man riskerar att skämma ut sig om maninte harmed sig vin eller blommor till en måltid, så jag hade valt ut en bättre Valpollicella som present. Utan att känna till familjens vinpreferenser skulle jag hur som helst nämna att vi hade Valpollicella på vårt bröllop. Det gick hem.

Ennio, mannen i huset, hade lagat maten. Primo var en fantastisk Carbonara med pasta som såg ut som stora penne. Segundo var en Parmigiano vilket liknar grekernas moussaka. Tillbehören var bröd, riven parmigiano-regiano och pecorino. Eftersom familjen återföll i italienskan flera gånger fick jag tillfälle att studera familjelivet lite från sida. Beteendet överenstämde helt med min stereotyp av en italiensk familjemåltid. Som svensk tror man nästan att de grälar och man väntar bara på en smocka, för det har man ju sett i Saturday Night Fever... Det var hur som helst mycket underhållande och min uppskattning av Ennios kokkonst gjorde att han plockade ihop en påse med saker från sin kryddträdgård, samt en bit parmigiano att värma i micron.

Han skall få lära mig laga italiensk mat på riktigt när jag skall bo ute i Fregene. Och mina döttrar kan hjälpa honom att fiska nere vid stranden.

Under söndagen åkte jag för att titta på Ostia Antica, det antika Roms hamn vid Tiberns mynning. Liksom Foro Romana och Vatikanen var det överväldigande. Det är en gigantisk arkeologisk utgrävning som visar vägar och byggnader i en stad som frodades några århundraden innan och några århundraden efter Jesus födelse. Det är så utvecklat och välorganiserat att man reflekterar över hur långt vi egentligen har kommit sedan dess. Jag är nog mer imponerad av de antika Romarnas hantering av vatten än att vi har hittat på "sociala medier".

Det som fascinerar mest är kanske inte de monumentala konstruktionerna, såsom basilikorna, templen och torgen, utan sådant som skildrar vardagsliv, såsom barer och bostadshus. Här är exempel på ett normalt enfamiljshus från ca 100 före Kristus. Det är en trea med öppen planlösning. Ljust och fräscht. Atriumgården har en uppsamlingspool för regnvatten:

Det är bra träning för ödmjukheten att kliva in i resterna av ett sådant hem.

Den här veckan är det kulturvecka i hela Italien vilket bland annat innebär att museer och arkeologiska platser har gratis inträde. Därför passar det bra att besöka Colosseo och Foro Romana innan helgen, då jag skall stråla samman med min familj i Palermo.

Första dagarna i Rom

Söndag den 3 april 2011

Min taxi var beställd till kvart över fem. Det var med tungt hjärta och lite grinande som jag kysste flickorna farväl. Som tur är ses hela familjen om två veckor igen och har då en vecka tillsammans.

Jag flög Air Baltic från Arlanda till Riga. Det skall jag inte göra igen. Ingen av dem blev någon favorit.

Resan från Riga till Rom gick förvånansvärt snabbt och vi landade på Leonardo da Vinci flygplatsen vid halv ett. Där hämtades jag av min hyresvärds två barn, Matthias och Maria Chiara som fick träna på sin rostiga svenska på väg in mot stan.

Så fort jag installerats i mitt lilla krypin vid södra kanten av Roms största park Villa Pamphili gav jag mig ut för att orientera mig och skaffa förnödenheter. Chanserna för det senare verkade bleka eftersom det var söndagförmiddag. Jag gick först upp till Roms åttonde kulle Gianicolo varifrån man ser hela staden. Magnifikt.

Därifrån såg jag även Vatikanen vilken inte såg ut att ligga för långt bort så jag fortsatte.

Efter det var det egentligen bara att köra på och jag tog mig över Tibern till centrala Rom, in i de antika delarna med Piazza Venezia , längs Foro Romano till Colosseo.

Där svängde jag söderut, rundade Circus Maximus och gick västerut igen. Passerade åter Tibern vid Ponte Palatino. Sedan gick jag söderut igenom området Trastevere och efter att ha passerat ut genom stadsmuren sneddade jag västerut, uppför sluttningen mot Villa Pamphili igen. Jag försökte hitta den supermarket som jag sett i början av promenaden och fann att den fortfarande var öppen strax innan sex. Efter en stund därinne kånkade jag hem fyra kassar med godsaker och var hemma strax innan sju, fem timmar efter att jag gått ut.

Efter den långa promenaden gick jag in i Villa Pamphili med en kall öl medan jag såg solen gå ner och alla söndagsfirande italienska familjer gå hem. Romarna vet tydligen hur man utnyttjar tiden tillsammans.

Därefter gjorde i ordning en tallrik med antipasti som jag åt medan jag kokade pasta, lagade en tomatsås och stekte en köttbit. Efter ett avsnitt av Rome säsong 2 var dagen slut.

Måndag den 4 april 2011

Min första arbetsdag var från början som ett tomt blad. Jag visste att jag kunde anlända på NDC när som helst under förmiddagen, och jag siktade på att vara där före nio. Jag hade dock inte en aning om hur jag skulle ta mig dit. Min hyresvärdinna ringde mig kvällen innan och tipsade om olika buss- och tunnelbanekombinationer så jag valde en. Men den tog mig runt på ungefär samma rutt som jag promenerat dagen innan istället för att snedda ner mot sydöst vilket hade känts mer naturligt.

Det tog mig en timme och fyrtiofem minuter att komma fram. Det var naturligtvis inte acceptabelt varför en stor del av förmiddagen ägnades åt reseplanering med hjälp av ATAC:s webreseplanerare (som inte når upp till kvaliteten på SL:s dito) och de italienska medarbetarna.

Forskningschefens assistent Isabella tog hand om min introduktion och vi avverkade besök på skolans olika avdelningar i ett våldsamt tempo. Redan vid lunch hade jag fått mitt ID/passerkort av carabiniererna och fungerande dator av IT-avdelningen. Jag delar rum med en ukrainsk och en israelisk tjej som också är fellows. Vi är ju alla icke-NATO... Det blev lunch med den ukrainska tjejen och en amerikansk sergeant som arbetat på den amerikanska kontingentens stödavdelning i snart tre år.

Vid fem prövade jag en av mina nya bussrutter, vilken gick mycket bättre än morgonens utflykt, men som kan optimeras.

Kvällen ägnades åt ett löppass i Villa Pamphili, en middag likande söndagens och lite Rome på DVD. Jag slöbläddrade ganska ineffektivt i min italienska kursbok innan jag somnade.

Tisdag den 5 april 2011

Tog mig till jobbet på en timme och en kvart. Nu vet jag vilken buss jag inte skall ta den sista biten av vägen.

Fick en introduktion på NDC:s bibliotek som var bättre än jag förväntat mig. Bland annat fanns det en rätt bra avdelning med statsvetenskap och chefsbibliotekarien hade snappat upp mitt ämne när vi träffades dagen innan och introducerade mig till forskningsområdet public diplomacy som jag inte var bekant med innan men som kan visa sig mycket användbart.

Eftermiddagen ägnades åt artikelsökning och jag tog med mig artiklarna och två böcker till kvällsläsning och för att kunna ha möjligheten att jobba hemma på torsdag.

Tog mig hem på mindre än en timme, vilket nog blir vad jag får räkna med. Nu känner jag dock igen mig längs vägen och kan ägna mig åt läsning utan att riskera att missa hållplatser.

Det är vår i Rom, ungefär i samma skede som Stockholm brukar vara i mitten/slutet av maj med blommande körsbärsträd längs avenyerna.

Imorgon är det Art & History-dag i Vatikanen. Programmet anger papal audience på förmiddagen och besök på Vatikanens museer, inklusive Sixtinska kapellet, på eftermiddagen. Om papal audience är vad jag hoppas så tar jag med mig kameran.

Onsdag den 6 april

En märklig dag. NDC:s kulturutflykt till Vatikanen utgick från skolan, så jag bad att få ansluta på plats för att slippa en massa onödigt morgonresande. Vi bestämde att jag skulle ansluta till kontingenten klockan 9:30 på Piazza della Sant’ Uffizio precis sydväst om Sankt Petersplatsen. Jag var på plats 9:00 så jag gick in på närmaste bar för en kaffe och en panini. 9:25 gick jagut till piazzan och väntade – till 10:50. Då höll jag det för otroligt att resten av skolan skulle var försenad utan att de helt enkelt gått in på området innan 9:25. Jag tvekade om jag skulle bege mig hemåt eller gå in på området, och eftersom jag inte ville missa Vatikanmuseet på eftermiddagen så gick jag genom säkerhetskontrollen och in på Sankt Petersplatsen.

Där var ett liv och ett kiv. Jag hörde att delar av folkmassan jublade ungefär som på en rockkonsert och när jag gick längre fram såg jag att påven åkte runt i folkmassan på vad som såg ut som en vit, cabbad Unimog omgärdad av säkerhetsvakter. Jag hade turen att kunna ta följande serie:

Efter audiensen fick jag tag i NDC-kontongenten vilken mycket riktigt hade gått in på området före avtalad tid, vilket kontongentchefen inte verkade skämmas över.

Efter lunch var det dags för Vatikanmuseet. Det kan nog bara beskrivas som överväldigande. Det är nästan lite för mycket, faktiskt. Museet består av ett antal av Vatikanens byggnader som fyllts med de konstföremål som påvar har samlat på sig genom århundradena. Det är orginalstatyer från antikens grekland och tak- och väggfresker målade av Michelangelo och Rafael. Man inser knappt vidden av det man ser.

Besöket avslutades i det allra heligaste – Sixtinska kapellet – heligt eftersom det är här som Michelangelos mest kända verk finns och heligt eftersom det är här som påvar väljs. Fotografering är strängt förbjudet i Sixtinska kapellet så jag kan inte riktigt förklara hur följande bilder har hamnat i min ägo:

Torsdag 7 april 2011

I tisdags tog jag med mig tillräckligt med litteratur för att kunna arbeta hemma under torsdagen. Jag förbereder ett antal papers, bland annat har jag dammat av ett research proposal som jag skrev tidigare i vintras och som nu kan lämnas till min handledare Dr Kamp (chefen för NDC Research Department). Sen har jag påbörjat ett paper med en liten begreppsanalys av strategic communication. Vidare för jag en sorts läs-logg med strukturerade anteckningar av de artklar och böcker jag går igenom. Min plan är att släppa designen av undersökningen ett tag för att bekanta mig med litteraturen och den begreppsvärld som jag kommer att röra mig i. Omedelbart kommer man i kontakt med begrepp som public diplomacy och nation branding och därvidlag krävs det en del läsning.

Under dagen har jag kombinerat läsning med lokal orientering. Även hemma läser jag bra när jag åker kommunalt, och Rom har ett utmärkt nät med kommunaltrafik. Därför har jag rekat vägen till Fregene, dit jag skall på på lördag för att äta lunch med min hyresvärdinnas familj, och där jag även skall bo i under maj och juli.

Idag har jag gått igenom ett antal artiklar ur The Washington Quarterlys vårnummer från 2002. Det var ungefär ett halvår efter 11 september och flera artiklar handlade om ”the war of ideas” och public diplomacy, dvs hur USA levererar ”USA:s budskap” till vissa utländska målgrupper. Inställningen är ganska amerikansk i sig – USA:s policy och budskap (i kriget mot terrorismen) är givet och tydligt (trots att det aldrig utvecklas!) och utmaningen är att designa och implementera en kommunikationsapparat som kan förmedla detta budskap till alla de som ”missförstår”. Endast en artikel i nämnda utgåva ifrågasätter om det kanske inte är USA:s policy i sig som kan vara problemet.

Fredag 8 april 2011

Åter på jobbet. Renskriver och sammaställer resultatet från hemarbetet igår. Gick ut i parken och pratade medhustrun i går kväll. Hon drar ett tungt lass med alla barnen i ett nybyggt hus. Fick höra att en grävmaskinist hade varit och planat ut vår tomt och trollat bort de högar med jord och lera som växte upp när grunden byggdes. Och idag skall arbetet med att inreda övervåningen bli klart så att barnen kan få sina rum. Det blir mycket enklare att vara här närman vet att det fungerar hemmavid.

Det skall bli varmt här i helgen. även om jag inte är någon snidare på italienska ännu så förstod jag väderprognosen på TV i morse. Det skall tydligen dra förbi 25-gradersstrecket under lördagen, då jag skall ut till Fregene vid kusten.

Och på söndag måste jag tvätta skjortor för att klara ännu en vecka som kostymnisse. Det finns en sån där tvätteria som man ser i amerikanska filmer uppe i backen på Via Pio Foa. Jag får väl sitta där och läsa om nation branding eller något annat spännande medans skjortorna tumlar runt.

Fellowship på NDC i Rom

I höstas cirkulerade det ett mail på Försvarshögskolans institution för säkerhet och strategi där jag är anställd som doktorand. Mailet var från NATO Defense College (NDC) i Rom. De ville ha svenska sökande till deras fellowshipprogram för PfP-länder. Efter att ha talat med familjen, mina handledare och arbetsgivare sökte jag och antogs.

Programmet omfattar en fyramånaders tjänst på NDC:s Research Department där jag skall skriva ett policyinriktat paper om ett ämne som väljs av mig. I min ansökan föreslog jag att jag skulle problematisera begreppet strategic communication, vilket är ett av dessa ständigt uppkomna buzz words i det militära språkbruket. Om jag gör bra ifrån mig kommer det att publiceras som ett NDC Research Paper i höst.

Vanligtvis använder jag min blogg En doktorand funderar för att reflektera över doktorerandet och relaterade ting, men för denna specifika period har jag valt att skapa en separat kanal.

Arrivederci!